Några europeiska länder, däribland Luxemburg och Polen, ingick 1987 ett investeringsavtal. Enligt avtalet skulle tvister mellan en investerare och ett av de avtalsslutande länderna, lösas genom skiljeförfarande om investeraren begärde det. Efter att tvist uppkommit mellan ett luxemburgskt bolag och Polen, påkallade bolaget ett skiljeförfarande i Sverige. Genom två skiljedomar förpliktades Polen att betala skadestånd till bolaget på grund av att Polen burit mot investeringsavtalet. Polen klandrade skiljedomarna och anförde bl.a. att skiljeklausulen i investeringsavtalet stred mot unionsrätten. Hovrätten kom fram till att skiljedomarna inte skulle ogiltigförklaras. Högsta domstolen ändrar nu, efter att ett förhandsavgörande inhämtats från EU-domstolen, hovrättens dom och ogiltigförklarar skiljedomarna.
I Högsta domstolen inhämtades förhandsavgörande från EU-domstolen efter att fråga uppkommit om tolkningen av de principer som slagit fast i det uppmärksammade Achmea-målet. I Achmea-målet har EU-domstolen slagit fast att artiklarna 267 och 344 FEUF utgör hinder mot en bestämmelse i ett s.k. EU-internt investeringsavtal som tillåter investerare i den ena medlemsstaten att inleda ett förfarande mot den andra medlemsstaten vid en skiljenämnd vid tvist om investeringar. Mot bakgrund av Achema-målet begärde Högsta domstolen förhandsavgörande i fråga om de principer som EU-domstolen slagit fast i målet innebär att en skiljeklausul enligt ett EU-internt investeringsavtal är ogiltig utan också hindrar en investerare och en medlemsstat från att, genom sitt agerande i förfarandet, ingå ett skiljeavtal på samma villkor som enligt investeringsavtalet för en särskild tvist. Tolkningsfrågan utgick från förutsättningen att Polen konkludent accepterat bolagets anbud om skiljeförfarande i enlighet med svensk rätt genom att inte i tid bestrida skiljenämndens behörighet och därmed ingått ett separat ad hoc-skiljeavtal med bolaget med samma innehåll som skiljeklausulen i investeringsavtalet.
Sedan Högsta domstolen begärt förhandsavgörande kom EU-domstolen fram till att artiklarna 267 och 344 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter en medlemsstat att med en investerare från en annan medlemsstat ingå ett särskilt skiljeavtal som gör det möjligt att fortsätta ett skiljeförfarande som inletts med stöd av en ogiltig skiljeklausul enligt ett investeringsavtal.
En slutsats av förhandsavgörandet är att ett skiljeavtal ingånget mellan en medlemsstat och en investerare inte kan jämställas med ett sådant kommersiellt skiljeförfarande där en mer begränsad domstolskontroll kan vara tillräcklig. I stället krävs det, för att ett sådant skiljeavtal ska vara förenligt med unionsrätten, att den nationella ordningen tillåter en så pass ingående domstolskontroll av skiljedomarna att unionsrättens fulla verkan kan garanteras. Detta förklaras med att kommersiella förfaranden har sitt ursprung i den gemensamma partsviljan, medan förfarandet i en investeringstvist följer av ett avtal genom vilket medlemsstaterna har samtyckt till att tvister avgörs av en skiljenämnds utanför EU:s domstolssystem, vilket riskerar att unionsrätten inte beaktas i tillräcklig omfattning.
Högsta domstolen fann efter förhandsavgörandet att skiljedomarna var ogiltiga med hänsyn till att det sätt på vilket de tillkommit var uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige – så kallad ordre public (se 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande).
Högsta domstolens avgörande illustrerar hur EU-rätten i vissa fall kan få en mycket konkret betydelse i svenska civilprocesser – såväl i allmän domstol som i skiljeförfaranden.
