I målet hade en undervattenskabel skadats av att ett fartyg ankrat på platsen och frågan i HD var dels vem eller vilka som skulle anses vara redare och därmed ersättningsskyldiga för skadan, dels vad som kan utgöra kvalificerad grov vårdslöshet.
Käranden hade angett flera olika parter som svarande. HD kom fram till att fartyget hade en ensam ägare, vilket var en av de svarande. Ägaren var den som köpte och var registrerad ägare till fartyget i det nederländska fartygsregistret. Varken det förhållande att ägaren var aktiv delägare i ett bolag eller att det bolaget angetts som ekonomisk ägare i fartygets försäkring medförde att bolaget var att betrakta som ägare till fartyget. För att vidare avgöra vem som var redare gjorde HD en helhetsbedömning av omständigheterna för att se vem den övervägande delen av de typiska redarfunktionerna ansågs ligga på, och kom fram till att ägaren även var redare.
Vad gäller frågan om kvalificerad grov vårdslöshet konstaterade HD att det krävs att ansvarssubjektet orsakat skada genom medveten vårdslöshet för att rätten till ansvarsbegränsning enligt sjölagen ska gå förlorad. HD konstaterade att fartyget var utrustat med elektroniska sjökort i form av ett godkänt s.k. ECDIS-system med en dubblering. Det krävs då normalt inte att det finns några papperssjökort ombord. Under sådana förhållanden ansågs det inte grovt vårdslöst att underlåta att förse fartyget med papperssjökort. Käranden hade inte heller visat att svaranden var medveten om några brister i besättningens sätt att hantera elektroniska sjökort. Det var därför inte visat att svaranden agerat med en sådan kvalificerad grov vårdslöshet som påståtts.
Avgörandet är intressant eftersom HD förtydligar hur redarbegreppet ska tolkas. Särskilt intressant är domstolens tydliggörande att redarbegreppet inte är enhetligt, inte ens inom sjölagen, utan kan variera beroende på i vilket sammanhang det förekommer och att det krävs att redaren kan härleda sina befogenheter från ägaren av fartyget.
