Nyheter

HD: Nattklubb har inte rätt till försäkringsersättning för stängning under covid 19-pandemin

Idag meddelades dom i Sturecompagniet-målet som många av oss har följt. Målet gäller tolkning av villkor i en epidemiavbrottsförsäkring och huruvida det i villkoren använda uttrycket ”myndighets ingripande” ska anses innefatta generella myndighetsföreskrifter.

Sturecompagniet stängde sin verksamhet under en period år 2020 med anledning av covid 19-föreskrifter från Folkhälsomyndigheten, och begärde ersättning för avbrottet från sin epidemiavbrottsförsäkring. Sturecompagniet menade att försäkringen omfattade de generella föreskrifterna som Folkhälsomyndigheten hade utfärdat. Försäkringsbolaget meddelade däremot att försäkringen inte kunde tas i anspråk, eftersom den endast gällde vid avbrott på grund av ingripanden som riktats direkt mot den försäkrade verksamheten. Högsta domstolen har utgått från ordalydelsen och konstaterat att ”myndighets ingripande” i och för sig ger utrymme för olika tolkningar, även om uttrycket talar för att det ska vara fråga om ett riktat beslut. Det konstaterades även att villkorens utformning dessutom i hög grad stöder den tolkning som försäkringsbolaget har hävdat.

Högsta domstolen gick slutligen på samma linje som tingsrätten och hovrätten och kom fram till tolkningen att försäkringen inte ska anses omfatta sådana generella föreskrifter som det var fråga om i detta fall. Försäkringsbolaget behöver alltså inte utge ersättning från försäkringen.   

Vill du veta mer? Hör gärna av dig till Karolin Karlsson på karolin.karlsson@kompassadvokat.se.

Ny dom från EU-domstolen om Meta, marknadsföring och samtycke

Idag kom en potentiellt banbrytande dom från EU-domstolen om Meta, marknadsföring och samtycke. Bakgrunden är att Meta/Facebook samlar in information om vad dess användare gör på andra sajter och appar än dess egna, ofta via cookies och andra typer av spårning. Det handlar om vilka sajter och sidor man besöker, vad man skriver in i sökfält, vilka länkar man klickar på etc. Allt detta sparas på användarens Facebookprofil och används bland annat för att rikta relevant marknadsföring specifikt till varje användare. 

EU-domstolen slår bland annat fast att det faktum att en användare avslöjar känsliga personuppgifter genom sitt onlinebeteende inte är att betrakta som att hen automatiskt ska anses ha offentliggjort dessa uppgifter. Exempelvis kan användaren, när sådana alternativ finns på hemsidan eller applikationen, välja att enbart offentliggöra uppgifter för en mindre krets. EU-domstolen ansåg därutöver att, om hemsidan inte har sådana alternativ vid offentliggörande av uppgifter på hemsidan eller applikationen, så krävs att användaren uttryckligen samtycker till att publicera uppgifterna så att de kan ses av varje person som har tillgång till hemsidan eller tjänsten. Det kan innebära att Metas behandling av sådan information är förbjuden. 

Vidare konstaterar domstolen att Meta inte kan använda den lagliga grunden för avtalsingående eftersom den aktuella informationen objektivt sett inte är nödvändig för att avtalets huvudsyfte ska kunna uppfyllas. Berättigat intresse ansågs inte heller kunna användas som laglig grund eftersom domstolen bedömde att Facebook-användare inte rimligen kan förvänta sig att Meta, utan samtycke, behandlar dessa personuppgifter för riktad reklam. Detta trots att tjänsterna är kostnadsfria. Man landade därför i att det krävs ett samtycke. 

Samtidigt konstateras att Meta/Facebooks dominerande ställning kan påverka användarens fria val att samtycka eller inte, och att det skapar en obalans mellan användaren och Meta. Det är därför tveksamt om ett frivilligt samtycke kan lämnas. Det är något som Meta har bevisbördan för. 

Sammanfattningsvis är detta ännu en dom som kan bidra till att hela Metas koncept kring riktad marknadsföring kan kullkastas inom EU/EES.

Domen finns att ta del av här

FI säger nej till försäkringar mot böter och sanktionsavgifter

Finansinspektionen (FI) har kommit med ett nytt rättsligt ställningstagande angående försäkringar som täcker böter och administrativa sanktionsavgifter och konstaterar att det inte är förenligt med god försäkringsstandard att erbjuda sådana försäkringar. Anledningen till detta är att försäkringar mot böter och sanktionsavgifter minskar incitamentet att följa lagar och regler, eftersom de undanröjer de rättsliga konsekvenserna av överträdelser. FI uppmanar därför försäkringsbranschen att avstå från att erbjuda sådana försäkringsprodukter. Sjöförsäkringar omfattas dock inte av detta ställningstagande på grund av sin särprägel.

Läs mer här

Ny dom från Svea hovrätt om vad som krävs för att en skada ska vara ersättningsbar

Krävs det att en skada är bestämd till sin storlek och omfattning för att den ska vara ersättningsbar? Det anser Svea hovrätt i en ny dom. 

I målet hade en försäkringstagare drabbats av en brand och begärt ersättning ur sin avbrottsförsäkring. Försäkringsbolaget nekade försäkringsersättning med hänvisning till att försäkringstagaren inte hade styrkt skadans omfattning och värde, och därmed inte drabbats av en ersättningsbar egendomsskada. Villkoren i avbrottsförsäkringen förutsatte enligt försäkringsbolaget att det fanns en till storleken bestämd egendomsskada.

Hovrätten konstaterade att villkoren i avbrottsförsäkringen hade en tydlig koppling till förutsättningarna för att få ersättning ur egendomsförsäkringen och att villkoren i försäkringarna fick förstås som att det för att ett försäkringsfall skulle föreligga krävdes att det bl.a. hade rört sig om en ekonomisk skada där egendomens värde hade minskat eller gått förlorad. 

Enligt hovrätten angavs det inte i försäkringsvillkoren vilken utredningsplikt som försäkringstagaren hade för att styrka en skada. En allmän utgångspunkt var dock enligt hovrätten att försäkringstagaren ska styrka skadans omfattning och värde. Eftersom försäkringstagaren inte hade gjort detta, så ansåg hovrätten att något försäkringsfall inte hade inträffat. 

Ny dom från HD om skiljeklausul 

Är man bunden av en skiljeklausul i ett avtal trots att inga beställningar i enlighet med avtalet gjorts på flera år? 

Det tycker Högsta domstolen i en ny dom. I målet hade ett avtal som innehöll en skiljeklausul tecknats 2007 mellan ett tillverkningsföretag och dess underleverantör. Underleverantören ansåg att avtalet blivit overksamt eftersom inga beställningar gjordes i enlighet med avtalet förrän 2012. Det ansåg HD dock inte spelade någon roll då beställningarna som därefter gjorts avsåg produkter som omfattades av avtalet. 

Därutöver ansåg underleverantören att tillverkningsföretaget i vart fall hade sagt upp avtalet 2016. Tillverkningsföretaget hade förklarat att bolaget önskade avsluta samarbetet med underleverantörens moderbolag och i vissa kontakter använt uttryckt som att avtalet med moderbolaget sagts upp. Avsikten verkade enligt HD vara att även säga upp avtalet med underleverantören, men då det inte fanns något klart uttalande om att avtalet sagts upp och då leveranser till tillverkningsföretaget fortsatte att ske under perioden 2016-2020 ansåg HD att det inte fanns stöd för att avtalet upphört att gälla. 

HD konstaterade också att underleverantören, även om skiljeklausulen i parternas avtal inte hade gällt, skulle varit bunden av skiljeklausulen i tillverkningsföretagets allmänna villkor. Detta eftersom det hänvisats till de allmänna villkoren, som varit tillgängliga för underleverantören att ta del av, i en inköpsorder, och underleverantören utan att framställa någon invändning mot skiljeklausulen presterat i enlighet med inköpsordern (se ”Lastbilscentralen” NJA 1980 s. 46).

Läs mer här

HD: Nattklubb har inte rätt till försäkringsersättning för stängning under covid 19-pandemin

Idag meddelades dom i Sturecompagniet-målet som många av oss har följt. Målet gäller tolkning av villkor i en epidemiavbrottsförsäkring och huruvida det i villkoren använda uttrycket ”myndighets ingripande” ska anses innefatta generella myndighetsföreskrifter.

Sturecompagniet stängde sin verksamhet under en period år 2020 med anledning av covid 19-föreskrifter från Folkhälsomyndigheten, och begärde ersättning för avbrottet från sin epidemiavbrottsförsäkring. Sturecompagniet menade att försäkringen omfattade de generella föreskrifterna som Folkhälsomyndigheten hade utfärdat. Försäkringsbolaget meddelade däremot att försäkringen inte kunde tas i anspråk, eftersom den endast gällde vid avbrott på grund av ingripanden som riktats direkt mot den försäkrade verksamheten. Högsta domstolen har utgått från ordalydelsen och konstaterat att ”myndighets ingripande” i och för sig ger utrymme för olika tolkningar, även om uttrycket talar för att det ska vara fråga om ett riktat beslut. Det konstaterades även att villkorens utformning dessutom i hög grad stöder den tolkning som försäkringsbolaget har hävdat.

Högsta domstolen gick slutligen på samma linje som tingsrätten och hovrätten och kom fram till tolkningen att försäkringen inte ska anses omfatta sådana generella föreskrifter som det var fråga om i detta fall. Försäkringsbolaget behöver alltså inte utge ersättning från försäkringen.   

Vill du veta mer? Hör gärna av dig till Karolin Karlsson på karolin.karlsson@kompassadvokat.se.

Ny dom från EU-domstolen om Meta, marknadsföring och samtycke

Idag kom en potentiellt banbrytande dom från EU-domstolen om Meta, marknadsföring och samtycke. Bakgrunden är att Meta/Facebook samlar in information om vad dess användare gör på andra sajter och appar än dess egna, ofta via cookies och andra typer av spårning. Det handlar om vilka sajter och sidor man besöker, vad man skriver in i sökfält, vilka länkar man klickar på etc. Allt detta sparas på användarens Facebookprofil och används bland annat för att rikta relevant marknadsföring specifikt till varje användare. 

EU-domstolen slår bland annat fast att det faktum att en användare avslöjar känsliga personuppgifter genom sitt onlinebeteende inte är att betrakta som att hen automatiskt ska anses ha offentliggjort dessa uppgifter. Exempelvis kan användaren, när sådana alternativ finns på hemsidan eller applikationen, välja att enbart offentliggöra uppgifter för en mindre krets. EU-domstolen ansåg därutöver att, om hemsidan inte har sådana alternativ vid offentliggörande av uppgifter på hemsidan eller applikationen, så krävs att användaren uttryckligen samtycker till att publicera uppgifterna så att de kan ses av varje person som har tillgång till hemsidan eller tjänsten. Det kan innebära att Metas behandling av sådan information är förbjuden. 

Vidare konstaterar domstolen att Meta inte kan använda den lagliga grunden för avtalsingående eftersom den aktuella informationen objektivt sett inte är nödvändig för att avtalets huvudsyfte ska kunna uppfyllas. Berättigat intresse ansågs inte heller kunna användas som laglig grund eftersom domstolen bedömde att Facebook-användare inte rimligen kan förvänta sig att Meta, utan samtycke, behandlar dessa personuppgifter för riktad reklam. Detta trots att tjänsterna är kostnadsfria. Man landade därför i att det krävs ett samtycke. 

Samtidigt konstateras att Meta/Facebooks dominerande ställning kan påverka användarens fria val att samtycka eller inte, och att det skapar en obalans mellan användaren och Meta. Det är därför tveksamt om ett frivilligt samtycke kan lämnas. Det är något som Meta har bevisbördan för. 

Sammanfattningsvis är detta ännu en dom som kan bidra till att hela Metas koncept kring riktad marknadsföring kan kullkastas inom EU/EES.

Domen finns att ta del av här

FI säger nej till försäkringar mot böter och sanktionsavgifter

Finansinspektionen (FI) har kommit med ett nytt rättsligt ställningstagande angående försäkringar som täcker böter och administrativa sanktionsavgifter och konstaterar att det inte är förenligt med god försäkringsstandard att erbjuda sådana försäkringar. Anledningen till detta är att försäkringar mot böter och sanktionsavgifter minskar incitamentet att följa lagar och regler, eftersom de undanröjer de rättsliga konsekvenserna av överträdelser. FI uppmanar därför försäkringsbranschen att avstå från att erbjuda sådana försäkringsprodukter. Sjöförsäkringar omfattas dock inte av detta ställningstagande på grund av sin särprägel.

Läs mer här

Ny dom från Svea hovrätt om vad som krävs för att en skada ska vara ersättningsbar

Krävs det att en skada är bestämd till sin storlek och omfattning för att den ska vara ersättningsbar? Det anser Svea hovrätt i en ny dom. 

I målet hade en försäkringstagare drabbats av en brand och begärt ersättning ur sin avbrottsförsäkring. Försäkringsbolaget nekade försäkringsersättning med hänvisning till att försäkringstagaren inte hade styrkt skadans omfattning och värde, och därmed inte drabbats av en ersättningsbar egendomsskada. Villkoren i avbrottsförsäkringen förutsatte enligt försäkringsbolaget att det fanns en till storleken bestämd egendomsskada.

Hovrätten konstaterade att villkoren i avbrottsförsäkringen hade en tydlig koppling till förutsättningarna för att få ersättning ur egendomsförsäkringen och att villkoren i försäkringarna fick förstås som att det för att ett försäkringsfall skulle föreligga krävdes att det bl.a. hade rört sig om en ekonomisk skada där egendomens värde hade minskat eller gått förlorad. 

Enligt hovrätten angavs det inte i försäkringsvillkoren vilken utredningsplikt som försäkringstagaren hade för att styrka en skada. En allmän utgångspunkt var dock enligt hovrätten att försäkringstagaren ska styrka skadans omfattning och värde. Eftersom försäkringstagaren inte hade gjort detta, så ansåg hovrätten att något försäkringsfall inte hade inträffat. 

Ny dom från HD om skiljeklausul 

Är man bunden av en skiljeklausul i ett avtal trots att inga beställningar i enlighet med avtalet gjorts på flera år? 

Det tycker Högsta domstolen i en ny dom. I målet hade ett avtal som innehöll en skiljeklausul tecknats 2007 mellan ett tillverkningsföretag och dess underleverantör. Underleverantören ansåg att avtalet blivit overksamt eftersom inga beställningar gjordes i enlighet med avtalet förrän 2012. Det ansåg HD dock inte spelade någon roll då beställningarna som därefter gjorts avsåg produkter som omfattades av avtalet. 

Därutöver ansåg underleverantören att tillverkningsföretaget i vart fall hade sagt upp avtalet 2016. Tillverkningsföretaget hade förklarat att bolaget önskade avsluta samarbetet med underleverantörens moderbolag och i vissa kontakter använt uttryckt som att avtalet med moderbolaget sagts upp. Avsikten verkade enligt HD vara att även säga upp avtalet med underleverantören, men då det inte fanns något klart uttalande om att avtalet sagts upp och då leveranser till tillverkningsföretaget fortsatte att ske under perioden 2016-2020 ansåg HD att det inte fanns stöd för att avtalet upphört att gälla. 

HD konstaterade också att underleverantören, även om skiljeklausulen i parternas avtal inte hade gällt, skulle varit bunden av skiljeklausulen i tillverkningsföretagets allmänna villkor. Detta eftersom det hänvisats till de allmänna villkoren, som varit tillgängliga för underleverantören att ta del av, i en inköpsorder, och underleverantören utan att framställa någon invändning mot skiljeklausulen presterat i enlighet med inköpsordern (se ”Lastbilscentralen” NJA 1980 s. 46).

Läs mer här