I slutet av juni 2022 publicerade Högsta domstolen (”HD”) en dom i mål nr Ö 5481-21 (”Speditörpanten”) där HD tydliggjorde när ett standardavtal kan utgöra handelsbruk. 

Den klagande i målet (”Speditören”) utförde transporter, lagerhållning och andra speditörsnära tjänster åt motparten som bedrev försäljning av sportkläder. När motparten försattes i konkurs i början av 2020 lagerhöll Speditören varor tillhörande Konkursboet uppgåendet till ca sju miljoner kronor. I bevakningsförfarande anmälde Speditören en fordran om drygt 1,6 miljoner kronor.

Parterna var oense om huruvida en del av fordran, som hänfördes till utlägg för främst frakt av varor som Speditören haft i sin besittning med anledning av tidigare uppdrag, skulle vara förenad med förmånsrätt. 

HD konstaterade att utgångspunkten för förmånsrättsordningen är att alla fordringar i en konkurs ska ha lika rätt enligt den så kallade likabehandlingsprincipen. Denna princip har dock flertalet viktiga undantag. Av 4 § 3 förmånsrättslagen framgår att förmånsrätt följer med handpanträtt och retentionsrätt. Förmånsrätten omfattar såväl fall där säkerhetsrätterna grundar sig på avtal, som fall där de grundar sig på lag eller allmänna rättsgrundsatser. 

Parterna hade inte avtalat om den uppkomna situationen eller gjort några hänvisningar till standardavtal. Speditören gjorde dock bland annat gällande att den utvidgade säkerhetsrätten ändå följer av standardavtalet Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (”NSAB”), eftersom avtalet utgör handelsbruk och därför skulle tillämpas mellan parterna.

För att besvara frågan om bestämmelserna i NSAB är tillämpliga mellan parterna gick Högsta domstolen igenom vad som krävs för att ett standardavtal ska anses utgöra handelsbruk: 

1. Har standardavtalet fått ”erforderlig stadga och spridning”? Enligt HD är det av betydelse för prövningen hur allmänt använt och välkänt standardavtalet är inom branschen. Det är enligt HD möjligt att enbart vissa av avtalsbestämmelserna fått sådan stadga och spridning att de utgör handelsbruk.  
2. Finns det konkurrerande standardavtal inom branschen? Enligt HD är något som kan tyda på att handelsbruk föreligger om det saknas ett konkurrerande standardavtal. Även om det finns konkurrerande standardavtal kan en viss reglering utgöra handelsbruk om den återfinns i flera standardavtal. 
3. Hur standardavtalet har kommit till och hur länge har det använts? Det har enligt HD betydelse om avtalet ensidigt speglar vissa kommersiella intressen eller om det är välavvägt och tillgodoser båda parters intressen. Det senare talar enligt HD för att avtalet ska ses som handelsbruk. Detsamma gäller om avtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på annat sätt. 

Efter en samlad bedömning ansåg HD att NSAB utgör handelsbruk i speditions- och logistiskbranschen och att en speditör därmed har en kopplad säkerhetsrätt. Utgångspunkten var därför att det krävdes särskilda förhållanden för att bestämmelserna i NSAB inte skulle anses bindande för parterna. Några sådana förhållanden hade inte gjorts gällande och Speditören ansågs därför ha en kopplad panträtt i varorna som den hade kontroll över. Framtiden får utvisa vilka standardavtal som kan anses vara kvalificerade enligt HD:s uppställda punkter. Kvalificeras t.ex. vissa avtal inom AB-familjen?