I målet hade två makar riktat ett direktkrav mot en entreprenörens ansvarsförsäkringsgivare med anledning av att entreprenören försatts i konkurs. I den aktuella försäkringen föreskrevs att skadeståndskrav måste anmälas till försäkringsbolaget inom ett år från det att entreprenören hade erhållit ett sådant krav. I annat fall var ansvarsförsäkringsgivaren fri från ersättningsskyldighet. Ansvarsförsäkringsgivaren avböjde med hänvisning till det aktuella villkoret att betala försäkringsersättning, eftersom skadeståndskravet inte anmälts till ansvarsförsäkringsgivaren inom ett år från att entreprenören erhållit ett brev från makarna, som enligt ansvarsförsäkringsgivaren var att anse som ett skadeståndskrav. Fråga var om makarnas brev skulle anses vara ett skadeståndskrav så att ett sådant i försäkringsavtalet föreskrivet fristvillkor på ett år som avses i 8 kap. 20 § 3 st. FAL aktualiserades.

Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att det av 8 kap. 20 § 3 st. FAL framgår att preskriptionstiden på tio får förkortas genom avtal. I ett avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste anmäla detta inom en viss frist, som dock inte får vara kortare än ett år, från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till skyddet inträdde, dvs. normalt försäkringsfallet. För att avbryta preskriptionsfristen enligt 8 kap. 20 § 3 st. FAL krävs att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd anmäler till detta till försäkringsgivaren inom viss tid. Hur en sådan anmälan förhåller sig till en anmälan om försäkringsfall framgår inte närmare av lagtext eller förarbeten. Emellertid anses en anmälan om försäkringsfall i allmänhet uppfylla det som krävs av en anmälan om försäkringsskydd (se ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136). Högsta domstolen konstaterar därefter att det inte kan ”uppställas någon en gång för alla gällande princip för hur preciserad en underrättelse i försäkringssammanhang måste vara. Frågan får prövas med utgångspunkt i de försäkringsrättsliga bestämmelser och avtalsvillkor som ska tillämpas och de syften som dessa regler ska tillgodose, snarare än i vad som allmänt gäller om preskriptionsavbrott.” (p. 21). 

Såvitt avser det aktuella villkoret konstaterar Högsta domstolen att villkoret inte kan anses medföra att kravet mot den försäkrade ska vara bestämt till beloppet, däremot måste den skadelidandes framställan ha innefattat en uttrycklig begäran om att den försäkrade skadevållaren ska betala ersättning eller ta på sig ansvaret för skadan, för att den försäkrades skyldighet att anmäla saken till försäkringsgivaren ska aktiveras. Högsta domstolen konstaterar därefter att det brev som makarna hade skickat till entreprenören inte innehöll någon uttrycklig begäran om att denne skulle betala ersättning eller ta på sig ansvaret för de skador som uppkommit. Det som i brevet anges om kommande skadeståndskrav får läsas som en upplysning om att makarna förbehöll sig rätten att komma tillbaka till entreprenören med anledning av hur arbetena hade utförts. Enligt Högsta domstolen kan brevet således inte anses innefatta ett skadeståndskrav i försäkringsvillkorens mening, vilket innebär att brevet inte aktualiserade någon anmälningsskyldighet enligt försäkringen till försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren är därmed inte befriat från ersättningsskyldigheten enligt försäkringsavtalet.

Avgörandet klargör att frågan om vad som avses med skadeståndskrav, får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, men ska prövas med utgångspunkt i försäkringsrättsliga bestämmelser och avtalsvillkor och dess syften, och inte utifrån allmänna principer om preskriptionsavbrott. 

Domen finns att ta del av på Högsta domstolens hemsida här.